This is my story. What more do you need, Migrationsverket?

1075229_148361812034693_174132139_n In Bangladesh, we were two friends, Mohammad Ibrahim and me. We got to know each other in 1987 and the two of us got involved in a relationship in 1990.

My friend Mohammad Ibrahim later got married because of family pressure, but I myself was never married. Still after the marriage our relationship was active and he remained committed to me.

Some time after the marriage his wife heard about our relationship from friends and neighbours, but still nobody could show any evidence about our relation. Mohammad Ibrahim and his wife quarreled a lot with each other because of her suspicion of our relation.

On the 19th of March 2011 we got caught together in Mohammad Ibrahims bedroom as his wife came back early from a visit to her father’s house. When his wife saw us, I quickly left the place. It was pure luck that I was able to escape from my friend’s bedroom that day. Now his wife had seen our sexual relation with her own eyes and she was furious. She went out and told about our activities to her family and neighbours. Our relationship was then quickly spread in all of our town and already the next day, on the 20th of March, a group of islamic extremists and fundamentalists came to my house. They were searching for me and they said they wanted to kill me but they could not find me because I was hiding inside the water tank behind our house. When they did not find me in my house, they threatened my family (my father, mother and my younger brother) and they said that they would come again. After they had left my house I came out from the tank and quickly escaped to another place. Several times islamic extremist and fundamentalist groups came to my house wanting to kill me, but they did not manage to find me because I managed to hid myself every time.

One day I found out that my friend Mohammad Ibrahim had killed his wife. He had put her body on fire and she had died a few days later in Chittagong medical hospital. I became very scared when I found out about this. Shortly after this happened a very powerful islamic fundamentalist and extremist group published a ”Fatwa” against us for the killing. I became very scared to hear this and I am still extremely scared.

Bangladesh is the second largest muslim country in the world. There are a lot of Madrasha, islamic schools in Bangladesh. The schools are generally not registered by the authorities. The schools are called “Kowmee Madrasha” and in these schools you find a lot of students and teachers getting more involved in islamic extremist activities.

I left my town on the 22nd of May 2011and went to Dhaka city, where I stayed in my friend Mohammadpur’s house for a long time, trying to hide. I was very scared and most of the time I could not sleep because I was getting panic attacks that kept me awake. One day I went out from my house to buy some things, but I was unlucky and two people caught me because they could identify who I was. I was very lucky though, because I was able to escape from them by force and got help from my friend Nasir-ul-Alam. After that I was living at another place called Uttara in Dhaka city. At the end I managed to escape my country and after a long journey I arrived in Stockholm, Sweden on the 12th of March 2012.

This is my story.

This story was not enough to get asylum in Sweden. I got a negative decision from Migrationsverket.

I am scared. My life is depending on a positive decision. If they send me back, due to the Fatwa, I will probably be hanged. Not only the extremist groups makes it dangerous. Other islamic groupings and Kowmee Madrasha schools , which exists in the whole country, publish regularly different types of Fatwas and information about people that should be punished. I am one of those. They have disclosed my homosexuality.

In Sweden, as I mentioned earlier, I got a negative decision from Migrationsverket. This is hard to understand for me. What is it that Migrationsverket wants me to prove?

While waiting for a solution I am trying my best to survive in Sweden. Migrationsverket has given me a LMA card, which gives me an opportunity to work, and secure my income for a specific period of time. To, work and to earn money would help me, it would also strengthen my position towards the authorities. But, to find a job in Sweden is nearly impossible. Without a social security number, a person number, I will never be able to get a bank account, without a bank account I will never recieve a salary (since employers do not pay salaries in cash). To get a job is in general nearly impossible. Last but not least, the Swedish language is a barrier, and we don´t get any language courses, which makes it even more difficult to get into the labour market.

I am scared. With 61 kronor per day in support from the Swedish authorities, no Swedish language skills, no person number, no bank account, and no job, I am fighting to survive. Above all this my life is pending on my case. I may be sent back to Bangladesh where groups are waiting for me to hang me. I ask again, what more do you need, Migrationsverket?

Abu Musa Mohammad Showkat Hossain

Who will decide my fate?

Saima1 While growing up, I was more interested in girls’ games, like playing with dolls, girls’ fashion clothes, jewelry and kitchen games. Because of this, my family did not allow me to play outside the house. When I was twelve years old and started playing outside, I realized that other boys were taking sexual interest in me. After the death of my father, I was one day asked by his colleague to meet him at his home for some important work. When I reached there, no one is at home, but him and he started harassing me physically by kissing me on my cheeks and touching my private body parts. After this incident, I was scared and horrified and did not mention anything to my family because they were not open enough to understand this issue. This was like a normal routine for me, all men living and working in my area, especially shopkeepers, were harassing me, when I was outside my home.

First time I was raped, it was done by six boys and one teacher in the school laboratory room. They called me after school hours and asked me to visit them for study purposes. After this incident I was extremely upset and disappointed of my life, and I decided to discuss this issue with a popular transgender from my area. She told me that I am a transsexual and I should wear clothes like girls to avoid this incident in future. I ran away from my house and reached another big city in Pakistan, called Lahore. I went to the red light district called Hera Mandi. The trans women and some other women helped me; and I learned classical dance and other forms of dance. During this time I had contact with my mother by post. One day she wrote in her letter that I should come back to Karachi, because their financial situation was extremely bad. Because of this I came back Karachi and many of my transsexual friends in Lahore helped me to meet other popular transsexual people in Karachi.

There is a system made by transsexual people in Pakistan, that if you want to work as a dancer, you should choose a head called ”Guru” whose work is to assure other men that this person is not a ”man”, he is 100 percent transsexual. During this time I mostly danced in private dance and wedding parties, mostly catering to the upper class of Karachi. But the life had darker parts: one day I was coming back with my other transsexual friends from a huge party where I earned lots of money. The police stopped us and asked us that why we dressed up like women. They put us all in their police van and took us to the police station. There they took all our money and raped us in their houses, which were on the backside of the police station. After that incident I was extremely upset. Later I met my cousin and we fell in love and had a relationship, but I realized that he was very controlling against me. He did not want me to dance in front of other men, and when I danced for money; he abused me mentally and physically, for example by putting out his cigarette on my hand and cutting my skin with a knife blade. He asked me not to wear my clothes, but I cannot live without my transsexual clothes, because I always feel like a woman. I broke up my relation with him. I love my freedom.

After these two incidents, I thought that I was not normal and took help from a general doctor and a psychiatrist and they answered me that it is normal and your genes is different from others’, that’s why you are like this and you don’t need medication. My ex-boyfriend told my father ‘s family members, like my father brothers who live in Waziristan, that I am transsexual and involved in dirty activities. My ex-boyfriend and his brother were also involved in an extremist religious group and they started searching for me. I complained to the police and the inspector told me that he will come to my house and will listen to my problems. At night he came to my place with seven other police officers and beat me and raped me and my other trans friend and cut off my hair and shaved my eye brows. They knew that transsexual people are famous for their hair. My cousin has good contact with different police groups. They told them about my complaint and the attack was a reaction to it. I moved to another city called Hyderabad and lived with my Guru. My ex-boyfriend was searching for me, and one day he asked my close transsexual friend about my address but she refused. Then he send someone who threw acid on her face – so my friend lost her face. It’s difficult for me to live in Pakistan. My Guru gave me the address of an agent. I gave him 8000 dollars to reach Sweden.

I reached Sweden and applied for asylum. In 2010 I had my first interview in TV 4, in which I talked about my problems and also stated that all men in Pakistan are bisexual and also converted myself from Islam to Christianity. After this interview all Pakistani and Afghani community was against me. They attacked me two times and I reported this incident to the police. My second interview in Sweden was done by the RFSL magazine called Kom Ut. After these interviews many in the Pakistan community living in suburbs of Stockholm started campaigns against me, and threatened to kill me because I am against Islam.  They reacted very negatively and I was raped by four Pakistani guys in Stockholm. I reported this incident to the police.

During this time I received three negative decisions from the Migration board and in their decision they did not say anything about my police reports in Sweden. In this extremely bad period of my life I met a guy who is interested in me and understand my feelings. He proposed to me. In Pakistan I always wanted to live like a woman. I accepted his proposal. I married him on 15 september 2012.

In the end of 2012 all of my family members living in suburbs of Stockholm knew about my interviews and my wedding. I did not know that my family members, like nephews, are living in Sweden. I thought they were living somewhere else in Europe. They sent my interviews to Pakistan; and now all of my relatives  think that I should be murdered because I am against Islam. My life is difficult in Sweden and it is impossible for me to live in Pakistan. The migration board again reconsiders my application and will interview me on July 18 2013.

In Pakistan a person in high court Karachi filed case against my ”gay marriage” in Sweden. Family members of mine in Sweden are responsible for this. In Pakistan all media reacted to this news and big newspapers and TV channels covered it. Urdu newspaper Juraat covered my story, followed BBC Urdu, Voice of America, and a Sindi newspaper call Kawish. Many of the United Kingdom newspapers covered my story as well, followed by the Swedish newspaper local.se. In these media reports it was clearly mentioned that Muhammad Yaqoob (which is my legal name) was married to a man in Sweden, and according to a Pakistani law he will be in jail for a minimum of ten years and according to Islamic law he will recieve death penalty. The High court also threatened the president of RFSL, demanding her to stop her support to Muhammad Yaqoob, otherwise she will also risk life imprisonment.

My life is in a very bad condition, I do not know who will decide my fate, Swedish authorities or the state of Pakistan. If I am forced to get back to Pakistan, should I leave my loving husband in Sweden? I am sure that I will be killed by Islamic extremists or family members if I get back to Pakistan, or they will put me in jail for life. Pakistan has a bad security situation, even the Swedish embassy closed its high commission many times in Pakistan for security reason. How can I live in a country, in which there are no current laws respecting LGBT people and they consider us something bad for society and religion? My end will be death.

Saima Khan

RFSL och RFSL Ungdom till Socialdemokraterna: gör asylsökande hbtq-personers rättigheter till en tydligare del av er politik

socialdemokraternaUnder årets almedalsvecka sätter RFSL och RFSL Ungdom fokus på asylpolitiken och asylsökande hbtq-personers rättigheter. Vi kräver att Sverige slutar utvisa hbtq-personer till förföljelse, att utlänningslagen ses över för att undanröja motstridiga formuleringar, att tillämpningen av lagstiftningen blir rättssäker och att Sverige följer UNHCR:s riktlinjer och EU:s nya asyldirektiv, som vi förbundit oss att följa.

Varje dag ställer vi frågor till dagens parti och tittar på hur aktiva de varit i asylpolitiska frågor med ett hbtq-perspektiv.

Inom ramen för kampanjen har vi lanserat bloggen https://skyddsvard.wordpress.com där vi också publicerar texter av asylsökande och före detta asylsökande hbtq-personer.

Så här på Almedalsveckans sista dag har bloggen haft över 35000 träffar och vi ser fram emot att fortsätta sätta fokus på asylpolitiken under sommaren.

För Socialdemokraterna har Fredrik Lundh Sammeli, riksdagsledamot och migrationspolitisk talesperson, svarat på våra frågor.

Anser ni att nuvarande lagstiftning och dess tillämpning är tillfredsställande eller vill partiet se en översyn samt ändring? Om så, hur ska lagen och/eller myndigheternas tillämpning ändras?

– När vi satt i regeringsställning stärkte vi tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet asylrätten för dem som flyr från förföljelse på grund av sexuell läggning. Det var en viktig förändring av migrationspolitiken. Vi Socialdemokrater är dock inte helt nöjda med tillämpningen och vill att bestämmelserna om skydd mot förföljelse på grund av sexuell läggning och kön utvärderas som ett underlag till förbättringar.

Sverige ligger enligt oss efter flera andra EU-länder vad gäller hbtq-relaterade asylskäl. Enligt rapporten Fleeing Homophobia finns andra EU-länder i vilka det är tillräckligt, åtminstone i teorin, att det finns kriminaliserande lagstiftning, för att bevilja hbtq-personer asyl. Där utreder alltså inte migrationsmyndigheterna om eller hur ofta lagarna tillämpas, vilket ofta anses vara helt avgörande enligt Migrationsverket och domstolarna. Även UNHCR:s nya riktlinjer säger att det avgörande inte ska vara om lagarna tillämpas regelbundet eller alls, utan att redan deras existens kan innebära en oacceptabel situation för hbtq-personer som kan anses utgöra förföljelse. Vad anser ni om att Sverige inte följer UNHCR:s nya riktlinjer?

– Sverige ska alltid beakta synpunkter, fakta och rekommendationer från UNHCR, Amnesty med flera i vårt arbete med en human och rättssäker migrationspolitik. Det är dock viktigt att vi själva som land gör en samlad bedömning av läget, samt att en asylprövning i Sverige alltid är individuell. I den specifika frågan tycker jag att lagen redan borde omfatta detta, sexualitet är en mänsklig rättighet och inget man vare sig borde behöva manifestera eller dölja. Vi vill se en översyn kring migrationsverkets bedömningar gällande asylsökande hbtq-personer.

Enligt ny praxis görs undantag från Dublinförordningen för minderåriga. Anser du att Sverige bör nyttja samma möjlighet till undantag och inte avvisa hbt-personer till Dublinländer där hbt inte är asylskäl?

– Den individuella prövningen av varje människas asylskäl är central, därför är det viktigt att migrationsmyndigheterna får bättre kunskap om hbt-skäl i den prövningen. Den gemensamma europeiska asylpolitiken ska garantera samma bemötande oavsett vilket land du än söker asyl i. Här finns en resa kvar att göra i EU. Mottagandeförhållandena måste bli bättre och sexuell läggning borde vara ett skyddsskäl i hela Europa. I den debatten och arbetet måste Sverige vara tydligare. Vi ska också ta ansvar och inte gömma oss bakom Dublinfördordningen, vi ska inte skicka iväg personer till länder där allt pekar på att en rättvis prövning ej kan ges.

Hur tänker ditt parti arbeta för Sveriges implementering av de nya EU-direktiven (asylprocedur- och mottagandedirektivet), som ålägger medlemsländerna en skyldighet att utbilda migrationsmyndigheterna i hbt-kompetens, särskilt vad gäller tolkar och de som intervjuar asylsökande?

– Direktiven stärker den asylsökandes rättigheter vilket vi tycker är mycket bra. Regeringens förmåga att säkerställa att direktivens implementering sker på bästa sätt kommer vi att följa noga. Utbildningsinsatser blir en nyckel till framgång i implementeringen av direktiven.

Bland andra RFSL anser att det finns stora kompetensbrister hos såväl Migrationsverket som migrationsdomstolarna när det gäller asylsökande hbtq-personers livsvillkor och asylskäl. Vilka konkreta åtgärder vill du vidta för att säkerställa att riksdagens intentioner med asylprövningen för hbtq-personer också respekteras i det enskilda asylärendet?

– Även här är utbildning mycket viktigt, denna måste också implementeras som en naturlig och obligatorisk del för alla anställda. Normen i asylprocessen måste brytas och barn, kvinnor samt hbtq personers rättigheter måste stärkas. Migrationsverkets arbete med nya hbtq-specialister kommer vi att följa med stort intresse. Jag kommer också använda min plats i myndighetens insynsråd till att följa upp arbetet med kompetenshöjningen och den systematiska uppföljningen av kvalitet och tillämpning.

Socialdemokraterna har motionerat i frågan om asylsökande hbtq-personers rättigheter två gånger 2010 (Jonas Gunnarsson respektive Börje Vestlund med flera), två gånger 2011 (Arhe Hamednaca och Börje Vestlund, respektive Börje Vestlund med flera), samt en gång 2012 (Börje Vestlund med flera).

RFSL och RFSL Ungdom uppmanar Socialdemokraterna att tydliggöra sin politik när det gäller asylsökande hbtq-personers rättigheter. Visa på behovet av översyn av den lagändring ni var med om att införa 2006, ta ansvar för att debatten om problemen i asylprocessen hålls vid liv.

RFSL och RFSL Ungdom till Centerpartiet: ta konsekvenserna av er frihetsideologi och säkra asylrätten för hbtq-personer

Center-symbolUnder årets almedalsvecka sätter RFSL och RFSL Ungdom fokus på asylpolitiken och asylsökande hbtqpersoners rättigheter. Vi kräver att Sverige slutar utvisa hbtq-personer till förföljelse, att utlänningslagen ses över för att undanröja motstridiga formuleringar, att tillämpningen av lagstiftningen blir rättssäker och att Sverige följer UNHCR:s riktlinjer och EU:s nya asyldirektiv, som vi förbundit oss att följa.

Varje dag ställer vi frågor till dagens parti och tittar på hur aktiva de varit i asylpolitiska frågor med ett hbtqperspektiv. Inom ramen för kampanjen lanserar vi bloggen https://skyddsvard.wordpress.com där vi också varje dag kommer att publicera texter av asylsökande och före detta asylsökande hbtq-personer.

För Centerpartiet har Fredrick Federley, riksdagsledamot med ansvar för bland annat asylpolitiken, svarat på våra frågor.

Anser ni att nuvarande lagstiftning och dess tillämpning är tillfredsställande eller vill partiet se en översyn samt ändring? Om så, hur ska lagen och/eller myndigheternas tillämpning ändras?

– All lagstiftning måste ständigt omprövas för att vara relevant. Det absolut viktigaste i det här fallet är principen att människor som förföljs, till exempel på grund av sexuell läggning, ska kunna få en fristad i Sverige.

Sverige ligger enligt oss efter flera andra EU-länder vad gäller hbtq-relaterade asylskäl. Enligt rapporten Fleeing Homophobia finns andra EU-länder i vilka det är tillräckligt, åtminstone i teorin, att det finns kriminaliserande lagstiftning, för att bevilja hbtq-personer asyl. Där utreder alltså inte migrationsmyndigheterna om eller hur ofta lagarna tillämpas, vilket ofta anses vara helt avgörande enligt Migrationsverket och domstolarna. Även UNHCR:s nya riktlinjer säger att det avgörande inte ska vara om lagarna tillämpas regelbundet eller alls, utan att redan deras existens kan innebära en oacceptabel situation för hbtq-personer som kan anses utgöra förföljelse. Vad anser ni om att Sverige inte följer UNHCR:s nya riktlinjer?

– Sverige borde följa UNHCRs nya riktlinjer.

Enligt ny praxis görs undantag från Dublinförordningen för minderåriga. Anser du att Sverige bör nyttja samma möjlighet till undantag och inte avvisa hbt-personer till Dublinländer där hbt inte är asylskäl?

– Dublinförordningen är en viktig del av det gemensamma asylsystemet. Målet är att asylprocessen ska se likadan ut oavsett vilket EU-land man söker asyl i och Sverige måste fortsätta arbeta för att hbt ska ses som asylskäl i hela EU. Vi är inte där ännu och under en övergångsperiod är det inte orimligt att diskutera ett undantag även för HBT-personer.

Hur tänker ditt parti arbeta för Sveriges implementering av de nya EU-direktiven (asylprocedur- och mottagandedirektivet), som ålägger medlemsländerna en skyldighet att utbilda migrationsmyndigheterna i hbtkompetens, särskilt vad gäller tolkar och de som intervjuar asylsökande?

– Det är viktigt att utbildningen kommer igång så snart som möjligt.

Debatten om ert idéprogram visade att många inom partiet skulle vilja se en mycket liberalare asylpolitik än den som nu förs, kanske till och med öppna gränserna helt. Nu blev det ju inte den linjen som vann, men den liberala hållningen var tydlig. Hur kommer ni nu att arbeta inom regeringssamarbetet för att asylsökande hbtq-personer får en rättvis och rättssäker prövning av sina asylskäl? Vilka åtgärder borde vidtas?

– Idéprogrammet slår fast att Centerpartiet strävar efter öppna gränser och fri rörlighet. Det kämpar vi för varje dag. All myndighetsutövning måste präglas av rättvisa och rättssäkerhet. Det är politikens kanske allra främsta uppgift att se till att så sker. Jämförelsevis har vi kommit ganska långt gällande hbtq-frågor i Sverige, även om det finns mer kvar att jobba med. Det allra viktigaste är att vi från svensk sida påverkar de EU-länder som inte kommit lika långt att ta steg i rätt riktning. På så vis kommer fler att få möjlighet att leva sina liv i frihet.

Centerpartiet har inte motionerat i frågan om asylsökande hbtq-personers rättigheter någon gång under mandatperioden. RFSL och RFSL Ungdom uppmanar Centerpartiet att ta konsekvensen av sin frihetsideologi och tanken om de öppna gränserna och också verka för detta i politisk praktik. Använd er regeringsposition till att på allvar driva frågan om vikten av att säkra asylrätten.

RFSL och RFSL Ungdom till Folkpartiet: ta strid för asylsökande hbtq-personers rättigheter

8aa14fe3-c0da-11df-8ef4-97c826658775Under årets almedalsvecka sätter RFSL och RFSL Ungdom fokus på asylpolitiken och asylsökande hbtq-personers rättigheter. Vi kräver att Sverige slutar utvisa hbtq-personer till förföljelse, att utlänningslagen ses över för att undanröja motstridiga formuleringar, att tillämpningen av lagstiftningen blir rättssäker och att Sverige följer UNHCR:s riktlinjer och EU:s nya asyldirektiv, som vi förbundit oss att följa.

Varje dag ställer vi frågor till dagens parti och tittar på hur aktiva de varit i asylpolitiska frågor med ett hbtq-perspektiv.

Inom ramen för kampanjen lanserar vi bloggen https://skyddsvard.wordpress.com där vi också varje dag kommer att publicera texter av asylsökande och före detta asylsökande hbtq-personer.

För Folkpartiet har Hans Backman, riksdagsledamot med ansvar för bland annat asylpolitiken, svarat på våra frågor.

Anser ni att nuvarande lagstiftning och dess tillämpning är tillfredsställande eller vill partiet se en översyn samt ändring? Om så, hur ska lagen och/eller myndigheternas tillämpning ändras?

– Jag anser att lagstiftningen är utformad så att alla ska behandlas lika, men om det finnas problem i tillämpningen eller lagstiftningen så anser jag personligen att vi behöver se över situationen för att finna förbättringsmöjligheter. Vi måste se till att det sker en rättssäker prövning och för det krävs kunskap bland de som handlägger ärendena. Det är viktigt att vi följer upp hur lagstiftningen tillämpas, men från partiets sida finns det inga konkreta förslag på det i nuläget.

Sverige ligger enligt oss efter flera andra EU-länder vad gäller hbtq-relaterade asylskäl. Enligt rapporten Fleeing Homophobia finns andra EU-länder i vilka det är tillräckligt, åtminstone i teorin, att det finns kriminaliserande lagstiftning, för att bevilja hbtq-personer asyl. Där utreder alltså inte migrationsmyndigheterna om eller hur ofta lagarna tillämpas, vilket ofta anses vara helt avgörande enligt Migrationsverket och domstolarna. Även UNHCR:s nya riktlinjer säger att det avgörande inte ska vara om lagarna tillämpas regelbundet eller alls, utan att redan deras existens kan innebära en oacceptabel situation för hbtq-personer som kan anses utgöra förföljelse. Vad anser ni om att Sverige inte följer UNHCR:s nya riktlinjer?

– Jag tycker att vi ska beakta de synpunkter som kommer från UNHCR, och vi ska alltid se över vad av det som kan tillämpas och göra situationen bättre i Sverige. Men från Folkpartiets sida finns det idag ännu inga förslag på att göra förändringar.

Enligt ny praxis görs undantag från Dublinförordningen för minderåriga. Anser du att Sverige bör nyttja samma möjlighet till undantag och inte avvisa hbt-personer till Dublinländer där hbt inte är asylskäl?

– Sverige följer Dublinförordningen och kommer fortsätta göra det, men jag personligen tycker att det är värt att titta på sådana möjligheter för att göra läget mer rättssäkert. Att hbt-personer skyddas från att utsättas för förföljelse och trakasserier är alltid målet. Det finns alltid anledning att jobba vidare med en lagstiftning för att förbättra den ytterligare och jag tycker att det vore värt att se över denna möjlighet. Jag är beredd att försöka jobba för detta inom regeringen.

Hur tänker ditt parti arbeta för Sveriges implementering av de nya EU-direktiven (asylprocedur- och mottagandedirektivet), som ålägger medlemsländerna en skyldighet att utbilda migrationsmyndigheterna i hbt-kompetens, särskilt vad gäller tolkar och de som intervjuar asylsökande?

– Det är först och främst migrationsmyndigheterna som behöver ta till sig de nya direktiven och implementera dem. Alla EU-direktiv implementeras i Sverige och då finns det fastslagna datum för när det ska vara klart och jag utgår ifrån att implementeringen följer den tidsplanen även i detta fallet. Vi inom regeringssamarbetet kommer följa processen.

Fp är ett regeringsparti med tydlig profil i hbtq-frågor och dessutom ett starkt engagemang i asylfrågor. Hur ser du på att asylsökande hbtq-personer utvisas till länder med dödsstraff eller livstids fängelse för till exempel samkönade sexuella kontakter? Anser du att något behöver göras från lagstiftarens sida – vad då i så fall? Är ni beredda att ta strid för detta inom regeringssamarbetet?

– Jag personligen tycker att Sverige inte ska utvisa till länder där personen riskerar dödsstraff oavsett anledning till det. Vi ska inte utvisa personer som riskerar fängelsestraff, tortyr eller dödstraff på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Folkpartiets grundsyn är att alla har rätt till sin sexuella läggning och könsidentitet samt att leva öppet och vi önskar ju att det skulle vara verklighet i hela världen, men så är inte fallet och då borde vi inte utvisa personer till länder där det inte är möjligt att vara sig själv.

Folkpartiet har motionerat i frågan om asylsökande hbtq-personers rättigheter en gång 2012 (Barbro Westerholm med flera), ingen gång 2010 eller 2011.

RFSL och RFSL Ungdom uppmanar Folkpartiet att tydligare ta strid för asylsökande hbtq-personers rättigheter i regeringssamarbetet. Lagstiftarens intentioner efterlevs inte idag och det borde upplevas som ett mycket stort problem för ett parti som är så hårt profilerat i hbtq-frågor, som Folkpartiet.

Asylprocessen måste bli rättssäker för hbtq-personer

skyddsvärd_sv_tröja_klump#ASYLFRÅGOR Kraven på asylsökande hbtq-personer är orimliga, och i många fall omöjliga att leva upp till. Det nuvarande asylsystemet är inte rättssäkert och idag kräver vi att utlänningslagen ses över, skriver Ulrika Westerlund, Emelie Mire Åsell och Axel Repka från RFSL.

Läs hela debattartikeln här: http://debatt.svt.se/2013/07/05/asylprocessen-maste-bli-rattssaker-for-hbtq-personer/

Jag sitter med under asylutredningar på Migrationsverket där personen jag företräder ställs frågor som ”Hur kunde du säkert veta att de personer du låg med i ditt hemland verkligen var homosexuella?”

Bild till blogg (2)Det har gått ett år sedan jag skrev min examensuppsats Asylprövningen vid flyktingskap på grund av sexuell läggning. Under ett halvår satt jag i min ensamhet och läste, analyserade och försökte förstå de 80 fall jag hade framför mig – 80 domar från migrationsdomstolarna och till dem lika många avslag från Migrationsverket i ärenden där hbt-personer sökt skydd i Sverige från förföljelse i det land de flytt från.

Jag försökte utröna hur migrationsmyndigheterna tolkar och tillämpar dagens lagstiftning, utlänningslagen 4 kap. 1 §, för att avgöra om en asylsökande på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet och/eller sitt könsuttryck uppfyller kriterierna för att betraktas som flykting och därmed få uppehållstillstånd, eller om personen ska få avslag och därmed utvisas till det land denne flytt från. Bland de asylberättelser till grund för bedömningarna som fanns redovisade i besluten och domarna, fanns ett närmast oöverskådligt antal beskrivningar av fruktansvärda upplevelser i hemlandet. Det var den första delen i ärendena jag läste. Den andra delen bestod av Migrationsverkets eller domstolens argumentation inför dess (livs-)avgörande beslut: att asylsökanden gjort sitt skyddsbehov sannolikt och får asyl, eller avslag: asylsökanden kan återvända till sitt hemland och ska därför utvisas. Följande utgör några få av de 80 fall vars läsning – asylberättelserna och särskilt avslagsmotiveringarna – skulle komma att för alltid förändra min världssyn, tillvaro, och delvis rasera min tilltro till rättssäkerhet och medmänsklighet i asylprövningen.

Två fall rörde kvinnor från Kenya. Den första hade flytt efter att ha bevittnat sin partner brännas inne i deras hus som tänts på av bybor som hotat att döda kvinnorna om de inte avslutade sin relation. Kvinnan gick till polisen berättade vad som hänt. Polisen vidtog inga åtgärder. Hon lyckades fly till Sverige och söka asyl. Migrationsverket ansåg att inget konkret hade hänt henne, förutom de mordhot hon och partnern utsatts för under de tio år de levt tillsammans. Kvinnorna hade besökt en kyrka för att samtala om kvinnors rättigheter i landet. Migrationsverket skrev: ”Trots hoten kunde ni inte acceptera att dölja er sexuella läggning utan valde istället att propagera för era rättigheter”. Kvinnan ansågs inte vara trovärdig eftersom hon lämnat olika uppgifter om huruvida dörren var låst eller inte när hon för Migrationsverket återberättade sitt livs värsta dag när hon kom hem och bevittnade sin partner sedan tio år tillbaka bli innebränd. I avslagsbeslutet skrevs att kvinnan kunde återvända eftersom hon kunde få skydd från trakasserier av den kenyanska polisen. Alltså samma polis som inte vidtagit några åtgärder då hennes partner mördades. Samma myndighet som har en skyldighet att vidta åtgärder mot henne på grund av förbudet i Kenya mot samkönade sexuella relationer.

Den andra kvinnan från Kenya hade kastats ut av sin familj. Hon fick sparken efter att ha kysst en kvinna, utsattes för stenkastning och våldtäktsförsök från militärer. Hon skrev brev till politiker om likabehandling av lesbiska i landet. Migrationsverket ansåg att de problem hon haft i hemlandet ”mestadels berodde på situationer som hon själv skapat.” Hon ansågs inte löpa någon förföljelserisk och hennes asylansökan avslogs. Ett annat fall rörde en man som var känd i Vitryssland för att arbeta för hbt-personers rättigheter, och därför hade utsatts för husrannsakningar, gripits sammanlagt 41 gånger och på polisstationen misshandlats. I Sverige avslogs hans asylansökan. Motiveringen: det rörde sig om enskilda polismän som agerat i egenskap av privatpersoner. Mannen kunde därför återvända till Vitryssland och få skydd av myndigheterna. Om det inte är myndighetsutövning att poliser vidtar husrannsakan, griper någon 41 olika tillfällen och för personen till polisstationen för förhör, vet inte jag som jurist vad myndighetsutövning är. Det jag vet är att i många fall där just myndigheter förföljer hbt-personer argumenterar Migrationsverket och domstolarna för att myndighetspersoner i asylsökandens fall ”agerat som enskilda” mot denne, vilket innebär att personen får avslag och hänvisas till att söka skydd från hemlandsmyndigheterna. Detta sker regelmässigt, även när landets lagstiftning på olika sätt kriminaliserar hbt-personer.

Ett av de första asylärenden där jag själv var ombud, gällde en kille i min egen ålder, Karim från Uganda. När jag träffade honom under Stockholm Pride 2012, hade han fått avslag av Migrationsverket och migrationsdomstolen (Migrationsöverdomstolen hade som vanligt inte beviljat prövningstillstånd). Karim hade själv misshandlats vid flera tillfällen och lyckades fly i samband med att han och hans partner blev påkomna av grannar som tillkallade polis. Partnern sköts ihjäl. Några dagar senare sökte Karim asyl i Sverige och fick samband med detta även beskedet att han var HIV-positiv. Advokaten lämnade in läkarintyg om att han skulle avlida utan bromsmediciner, samt landinformation enligt vilket visar att hbt-personer inte har tillgång till vård i Uganda. Migrationsmyndigheterna ifrågasatte varken detta eller Karims sexuella läggning, fängelsestraffet eller lagförslaget om dödsstraff i Uganda, men ansåg att Karim inte löpte risk för förföljelse och avslog hans asylansökan. Att läsa beslutsfattarnas underskrifter till avslagsmotiveringen var för mig som att läsa en underskrift på och ett godtagande av att asylsökanden kommer att dö vid ett återvändande, och det gör ingen skillnad. Jag har aldrig känt en så intensiv skam över svenska myndigheters agerande, eller en så akut känsla av panik och ilska över att ingen skulle få veta; att han utvisas och att detta skulle bli ytterligare ett sekretessbelagt ärende vars förödande hantering inte kommer till någon annans kännedom.

Nästa person från Uganda som jag var ombud åt hade suttit i fängelse, ”outats” i ugandisk media och var efterlyst. Detta kunde han själv bevisa då han tagit med den tidning som publicerat hans namn och bild. Varken Migrationsverket eller domstolen ifrågasatte detta. I avslagsmotiveringen skrevs dock att han inte var trovärdig, eftersom han inte visste efternamnet på en person han bott med. Som människa och svensk medborgare skäms jag. Som jurist kan jag inte begripa hur en så grundläggande asylrättslig princip som bedömningen av asylsökandens förföljelserisk fullständigt kan underlåtas, och ett avslag baseras på en omständighet som helt saknar relevans för de konkreta skyddsskälen i ärendet. Ett annat avslag som hamnade på mitt bord rörde en ung person från Iran. Migrationsverket och domstolen ifrågasatte varken döds- eller piskstraffet i Iran; att personen utsatts för sexuella övergrepp och hade polisanmälts av sin egen familj. I avslagsmotiveringen ifrågasattes dock att asylsökanden hade våldtagits, eftersom denne inte för Migrationsverket kunde bevisa att förövaren ”känt till sökandens homosexuella läggning.” Migrationsverket ansåg alltså att det inte var trovärdigt att en person i Iran skulle begå en våldtäkt mot någon av samma kön, dessutom minderårig, utan att veta offrets sexuella läggning, eftersom Iran föreskrev dödsstraff för samkönade sexuella handlingar. Förövaren skulle därför sannolikt inte ta en sådan risk som det enligt Migrationsverket måste innebära att våldta någon i Iran utan att veta att denne också är homosexuell. I min inlaga till verket skrev jag att denna typ av resonemang visade på en oerhörd okunskap hos Migrationsverket. Sedan när i Sverige tillämpas ett synsätt enligt vilket begående av en våldtäkt förutsätter att förövaren försäkrar sig om att offret som denne är på väg att våldta, har samma sexuella läggning som förövaren själv? I det ursprungliga avslagsbeslutet till denna asylsökande hänvisades även till att det enligt landrapporten fanns en park i Teheran där homosexuella kunde träffas i smyg om nätterna(…)

Idag arbetar jag som offentligt biträde åt asylsökande hbtq-personer. Jag sitter med under asylutredningar på Migrationsverket där personen jag företräder ställs frågor som ”Hur kunde du säkert veta att de personer du låg med i ditt hemland verkligen var homosexuella?” Jag möter tolkar som inte kan eller vill översätta sökandens berättelse korrekt, som översätter ”könsuttryck” till ”feminist”. Jag möter utredare som ser sökanden i ögonen och talar om att Migrationsverket minsann ”vet hur det ser ut i land X för homosexuella, och det är inte så farligt”. Utredare som därefter citerar land X:s sodomilag; ”fängelsestraff ja, men bara vid samkönat sex på offentlig plats, har ni sex bakom låsta dörrar är det lugnt.” Tillfällen där jag fått avbryta samma utredare och upplysa denne om att något sådant rekvisit inte finns i land X:s sodomilag som jag råkar ha framför mig, utan att lagtexten kriminaliserar specifikt samkönat sex inom den privata sfären. Inför min skriftliga inlaga i ärendet läser jag i UD:s landinformation att det alltid funnits homosexuella i land X, vilket förklaras av att könen hålls åtskilda. Vidare skriver UD att landet visserligen förbjuder sodomi, men homosexuella gester är lagliga. Hedersvåld förekommer, men att en homosexuell skulle hotas av sin familj torde vara ytterst sällsynt. Om en homosexuell utsätts för något, torde den egna familjen vara den första att skydda den homosexuelle. I annat fall kan den homosexuelle enligt UD vända sig till polisen. I land X. Där homosexuella kriminaliseras. Hade detta varit i en annan tidsmässig kontext, kunde jag nästan haft förståelse för den uråldriga missuppfattningen att homosexualitet ”uppstår” om personer av samma kön umgås tillräckligt mycket, eller användandet av begrepp som ”homosexuella gester”, eller den totala avsaknaden av förståelse för vad hedersvåld faktiskt handlar om. Men detta är Sverige 2013, där UD:s rapporter används idag, av migrationsmyndigheter som avgör huruvida asylsökande hbtq-personer ska anses ha skyddsbehov eller om de ska utvisas till det land och den tillvaro de flytt. Så länge detta pågår, kommer jag aldrig att ha ett svar när asylsökande frågar mig varför migrationsmyndigheterna ger dem avslag. Jag kommer aldrig att kunna svara på frågor som ”Varför får jag inte stanna? Inser inte Migrationsverket att jag kommer att dö, som min partner?” Jag kan inte svara, jag kan bara fortsätta skämmas, göra mitt yttersta i enskilda ärenden och arbeta för att verkligheten inte blir sekretessbelagd utan kommer till andras kännedom – myndigheter, politiker, lagstiftare. Under 2013 har en utbildning av hbtq-experter genomförts på Migrationsverket. Några av dem konsulteras i de ärenden jag har i skrivande stund. Min förhoppning är att detta är en början på en förändring, liksom den översyn av lagen jag vill se idag.

Aino Gröndahl

Jurist RFSL

Offentligt biträde åt hbtq-personer