Jag sitter med under asylutredningar på Migrationsverket där personen jag företräder ställs frågor som ”Hur kunde du säkert veta att de personer du låg med i ditt hemland verkligen var homosexuella?”
Det har gått ett år sedan jag skrev min examensuppsats Asylprövningen vid flyktingskap på grund av sexuell läggning. Under ett halvår satt jag i min ensamhet och läste, analyserade och försökte förstå de 80 fall jag hade framför mig – 80 domar från migrationsdomstolarna och till dem lika många avslag från Migrationsverket i ärenden där hbt-personer sökt skydd i Sverige från förföljelse i det land de flytt från.
Jag försökte utröna hur migrationsmyndigheterna tolkar och tillämpar dagens lagstiftning, utlänningslagen 4 kap. 1 §, för att avgöra om en asylsökande på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet och/eller sitt könsuttryck uppfyller kriterierna för att betraktas som flykting och därmed få uppehållstillstånd, eller om personen ska få avslag och därmed utvisas till det land denne flytt från. Bland de asylberättelser till grund för bedömningarna som fanns redovisade i besluten och domarna, fanns ett närmast oöverskådligt antal beskrivningar av fruktansvärda upplevelser i hemlandet. Det var den första delen i ärendena jag läste. Den andra delen bestod av Migrationsverkets eller domstolens argumentation inför dess (livs-)avgörande beslut: att asylsökanden gjort sitt skyddsbehov sannolikt och får asyl, eller avslag: asylsökanden kan återvända till sitt hemland och ska därför utvisas. Följande utgör några få av de 80 fall vars läsning – asylberättelserna och särskilt avslagsmotiveringarna – skulle komma att för alltid förändra min världssyn, tillvaro, och delvis rasera min tilltro till rättssäkerhet och medmänsklighet i asylprövningen.
Två fall rörde kvinnor från Kenya. Den första hade flytt efter att ha bevittnat sin partner brännas inne i deras hus som tänts på av bybor som hotat att döda kvinnorna om de inte avslutade sin relation. Kvinnan gick till polisen berättade vad som hänt. Polisen vidtog inga åtgärder. Hon lyckades fly till Sverige och söka asyl. Migrationsverket ansåg att inget konkret hade hänt henne, förutom de mordhot hon och partnern utsatts för under de tio år de levt tillsammans. Kvinnorna hade besökt en kyrka för att samtala om kvinnors rättigheter i landet. Migrationsverket skrev: ”Trots hoten kunde ni inte acceptera att dölja er sexuella läggning utan valde istället att propagera för era rättigheter”. Kvinnan ansågs inte vara trovärdig eftersom hon lämnat olika uppgifter om huruvida dörren var låst eller inte när hon för Migrationsverket återberättade sitt livs värsta dag när hon kom hem och bevittnade sin partner sedan tio år tillbaka bli innebränd. I avslagsbeslutet skrevs att kvinnan kunde återvända eftersom hon kunde få skydd från trakasserier av den kenyanska polisen. Alltså samma polis som inte vidtagit några åtgärder då hennes partner mördades. Samma myndighet som har en skyldighet att vidta åtgärder mot henne på grund av förbudet i Kenya mot samkönade sexuella relationer.
Den andra kvinnan från Kenya hade kastats ut av sin familj. Hon fick sparken efter att ha kysst en kvinna, utsattes för stenkastning och våldtäktsförsök från militärer. Hon skrev brev till politiker om likabehandling av lesbiska i landet. Migrationsverket ansåg att de problem hon haft i hemlandet ”mestadels berodde på situationer som hon själv skapat.” Hon ansågs inte löpa någon förföljelserisk och hennes asylansökan avslogs. Ett annat fall rörde en man som var känd i Vitryssland för att arbeta för hbt-personers rättigheter, och därför hade utsatts för husrannsakningar, gripits sammanlagt 41 gånger och på polisstationen misshandlats. I Sverige avslogs hans asylansökan. Motiveringen: det rörde sig om enskilda polismän som agerat i egenskap av privatpersoner. Mannen kunde därför återvända till Vitryssland och få skydd av myndigheterna. Om det inte är myndighetsutövning att poliser vidtar husrannsakan, griper någon 41 olika tillfällen och för personen till polisstationen för förhör, vet inte jag som jurist vad myndighetsutövning är. Det jag vet är att i många fall där just myndigheter förföljer hbt-personer argumenterar Migrationsverket och domstolarna för att myndighetspersoner i asylsökandens fall ”agerat som enskilda” mot denne, vilket innebär att personen får avslag och hänvisas till att söka skydd från hemlandsmyndigheterna. Detta sker regelmässigt, även när landets lagstiftning på olika sätt kriminaliserar hbt-personer.
Ett av de första asylärenden där jag själv var ombud, gällde en kille i min egen ålder, Karim från Uganda. När jag träffade honom under Stockholm Pride 2012, hade han fått avslag av Migrationsverket och migrationsdomstolen (Migrationsöverdomstolen hade som vanligt inte beviljat prövningstillstånd). Karim hade själv misshandlats vid flera tillfällen och lyckades fly i samband med att han och hans partner blev påkomna av grannar som tillkallade polis. Partnern sköts ihjäl. Några dagar senare sökte Karim asyl i Sverige och fick samband med detta även beskedet att han var HIV-positiv. Advokaten lämnade in läkarintyg om att han skulle avlida utan bromsmediciner, samt landinformation enligt vilket visar att hbt-personer inte har tillgång till vård i Uganda. Migrationsmyndigheterna ifrågasatte varken detta eller Karims sexuella läggning, fängelsestraffet eller lagförslaget om dödsstraff i Uganda, men ansåg att Karim inte löpte risk för förföljelse och avslog hans asylansökan. Att läsa beslutsfattarnas underskrifter till avslagsmotiveringen var för mig som att läsa en underskrift på och ett godtagande av att asylsökanden kommer att dö vid ett återvändande, och det gör ingen skillnad. Jag har aldrig känt en så intensiv skam över svenska myndigheters agerande, eller en så akut känsla av panik och ilska över att ingen skulle få veta; att han utvisas och att detta skulle bli ytterligare ett sekretessbelagt ärende vars förödande hantering inte kommer till någon annans kännedom.
Nästa person från Uganda som jag var ombud åt hade suttit i fängelse, ”outats” i ugandisk media och var efterlyst. Detta kunde han själv bevisa då han tagit med den tidning som publicerat hans namn och bild. Varken Migrationsverket eller domstolen ifrågasatte detta. I avslagsmotiveringen skrevs dock att han inte var trovärdig, eftersom han inte visste efternamnet på en person han bott med. Som människa och svensk medborgare skäms jag. Som jurist kan jag inte begripa hur en så grundläggande asylrättslig princip som bedömningen av asylsökandens förföljelserisk fullständigt kan underlåtas, och ett avslag baseras på en omständighet som helt saknar relevans för de konkreta skyddsskälen i ärendet. Ett annat avslag som hamnade på mitt bord rörde en ung person från Iran. Migrationsverket och domstolen ifrågasatte varken döds- eller piskstraffet i Iran; att personen utsatts för sexuella övergrepp och hade polisanmälts av sin egen familj. I avslagsmotiveringen ifrågasattes dock att asylsökanden hade våldtagits, eftersom denne inte för Migrationsverket kunde bevisa att förövaren ”känt till sökandens homosexuella läggning.” Migrationsverket ansåg alltså att det inte var trovärdigt att en person i Iran skulle begå en våldtäkt mot någon av samma kön, dessutom minderårig, utan att veta offrets sexuella läggning, eftersom Iran föreskrev dödsstraff för samkönade sexuella handlingar. Förövaren skulle därför sannolikt inte ta en sådan risk som det enligt Migrationsverket måste innebära att våldta någon i Iran utan att veta att denne också är homosexuell. I min inlaga till verket skrev jag att denna typ av resonemang visade på en oerhörd okunskap hos Migrationsverket. Sedan när i Sverige tillämpas ett synsätt enligt vilket begående av en våldtäkt förutsätter att förövaren försäkrar sig om att offret som denne är på väg att våldta, har samma sexuella läggning som förövaren själv? I det ursprungliga avslagsbeslutet till denna asylsökande hänvisades även till att det enligt landrapporten fanns en park i Teheran där homosexuella kunde träffas i smyg om nätterna(…)
Idag arbetar jag som offentligt biträde åt asylsökande hbtq-personer. Jag sitter med under asylutredningar på Migrationsverket där personen jag företräder ställs frågor som ”Hur kunde du säkert veta att de personer du låg med i ditt hemland verkligen var homosexuella?” Jag möter tolkar som inte kan eller vill översätta sökandens berättelse korrekt, som översätter ”könsuttryck” till ”feminist”. Jag möter utredare som ser sökanden i ögonen och talar om att Migrationsverket minsann ”vet hur det ser ut i land X för homosexuella, och det är inte så farligt”. Utredare som därefter citerar land X:s sodomilag; ”fängelsestraff ja, men bara vid samkönat sex på offentlig plats, har ni sex bakom låsta dörrar är det lugnt.” Tillfällen där jag fått avbryta samma utredare och upplysa denne om att något sådant rekvisit inte finns i land X:s sodomilag som jag råkar ha framför mig, utan att lagtexten kriminaliserar specifikt samkönat sex inom den privata sfären. Inför min skriftliga inlaga i ärendet läser jag i UD:s landinformation att det alltid funnits homosexuella i land X, vilket förklaras av att könen hålls åtskilda. Vidare skriver UD att landet visserligen förbjuder sodomi, men homosexuella gester är lagliga. Hedersvåld förekommer, men att en homosexuell skulle hotas av sin familj torde vara ytterst sällsynt. Om en homosexuell utsätts för något, torde den egna familjen vara den första att skydda den homosexuelle. I annat fall kan den homosexuelle enligt UD vända sig till polisen. I land X. Där homosexuella kriminaliseras. Hade detta varit i en annan tidsmässig kontext, kunde jag nästan haft förståelse för den uråldriga missuppfattningen att homosexualitet ”uppstår” om personer av samma kön umgås tillräckligt mycket, eller användandet av begrepp som ”homosexuella gester”, eller den totala avsaknaden av förståelse för vad hedersvåld faktiskt handlar om. Men detta är Sverige 2013, där UD:s rapporter används idag, av migrationsmyndigheter som avgör huruvida asylsökande hbtq-personer ska anses ha skyddsbehov eller om de ska utvisas till det land och den tillvaro de flytt. Så länge detta pågår, kommer jag aldrig att ha ett svar när asylsökande frågar mig varför migrationsmyndigheterna ger dem avslag. Jag kommer aldrig att kunna svara på frågor som ”Varför får jag inte stanna? Inser inte Migrationsverket att jag kommer att dö, som min partner?” Jag kan inte svara, jag kan bara fortsätta skämmas, göra mitt yttersta i enskilda ärenden och arbeta för att verkligheten inte blir sekretessbelagd utan kommer till andras kännedom – myndigheter, politiker, lagstiftare. Under 2013 har en utbildning av hbtq-experter genomförts på Migrationsverket. Några av dem konsulteras i de ärenden jag har i skrivande stund. Min förhoppning är att detta är en början på en förändring, liksom den översyn av lagen jag vill se idag.
Aino Gröndahl
Jurist RFSL
Offentligt biträde åt hbtq-personer
Skyddsvärd 
Hej, jag jobbar som god man till ensamkommande barn, är utbildad jurist med specialisering på mänskliga rättigheter (LL.M.Eur.), RFSL-medlem och kan bara säga att trots att barn skall visas extra hänsyn har jag svårt, mycket svårt att se vad denna hänsyn skulle bestå i. Det är inte bara en uppförsbacke att kämpa för flyktingar/barns rättigheter, det verkar som att man redan i början, vid första avslaget bör rikta in sig på att ta fallen till Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg. Vi skulle behöva en central organisation där jurister med denna sorts kunskap arbetade för att anhängiggöra så många fall som möjligt vid domstolen och stå beredda så snart rättsvägen här är uttömd, dvs. egentligen efter ett VUT-avslag. Kanske kan man även få stöd till ett sådant projekt då de timmar jag lade ner förra året i ideellt juridiskt arbete enbart var möjligt för att min familj stöttade mig ekonomiskt under några månader. Till hösten är tanken att jag skall börja doktorera i (Europeisk) Migrationsrätt. Det skulle vara intressant att etablera en kontakt med andra engagerade jurister inom detta område då tillämpningen av gällande lag minst sagt är bristfällig, för att inte tala om att lagändringar behövs för att täcka de hål som redan finns i lagstiftningen, te.x. rätten till offentligt biträde efter ett avslag i Migrationsöverdomstolen (rättsvägen är ju som sagt inte uttömd där). Skönt att se att flera kämpar i denna uppförsbacke, om vi hjälper varandra kanske vi kan plana ut den lite?!
Maria
Försök att få bort alla dessa PRAXIS som gör att inga lagar längre gäller – man behöver bara titta på att få en flyktingstatus – där inga av de paragrafer som en gång gällde överhudtaget knappt existera idag.
Som tillvalsämne läste jag 30 poäng mänskliga rättigheter med all vad det innebär av internationell rätt osv. Av alla klasser jag tillhört var rasismen i den klassen överlägset den mest uppenbara. Alla lärde sig med stort tillfredställelse att negativa friheter innebär att det visst är helt moraliskt att skita i andra. Det var den mest deprimerande kursen jag gått och min tilltro till ämnet är i botten.
Maria: Jag håller helt med dig om behoven av resurser både inför VUT och allt som kommer där efter. Känner även igen mig mycket i det du beskriver om ideellt juridiskt arbete i asylärenden – jag kan personligen inte räkna antalet ideella timmar i VUT- och övriga ärenden jag arbetat. Det hade inte varit och kommer inte att fortsätta att vara möjligt utan stöd. Som MR-jurist specialiserad på asylrätt etablerar jag gärna kontakt med kontakt med dig, det behövs!
Maria: Jag håller helt med dig om behoven av resurser både inför VUT och allt som kommer där efter. Känner även igen mig mycket i det du beskriver om ideellt juridiskt arbete i asylärenden – jag kan personligen inte räkna antalet ideella timmar i VUT- och övriga ärenden jag arbetat. Det hade inte varit och kommer inte att fortsätta att vara möjligt utan stöd. Som MR-jurist specialiserad på asylrätt etablerar jag gärna kontakt med kontakt med dig, det behövs!
OMG! Homofober som använder sin myndighetsposition för att hindra HBTQ-personer från att få asyl. Det är övergrepp ingenting annat! Din text fick mig att undra vad som egentligen är skillnaden mellan ett land där HBTQ-personer förföljs och ett land som godtyckligt nekar HBTQ-personer asyl när de är förföljda. Så jävla viktigt att du berättar vad som pågår hos de svenska myndigheterna!
Håller med dig till 100%!!!!
Emma: Personligen anser jag att det inte är någon skillnad. I viss mån kan jag tycka att det är värre att utvisa personer till länder/områden om vilka det finns kännedom att hbtq-personer förföljs/bestraffas, eftersom Sverige officiellt har avskaffat sådan lagstiftning och tagit avstånd från sådan behandling. Men p.g.a. just sådana utvisningar har vi ju också fått kritik från Europadomstolen [pinsamt].
Får känslan av att det tjänstemännen egentligen menar är: sluta upp med att bete dig som ett freak och var i stället som folk, så har du inga problem. Kan det enligt din erfarenhet vara grundproblemet?
Underbart skrivet – det täcker helt den vanmakt jag själv känner inför de människor som hela tiden offra andra människor för sin egen maktfullkomlighets skull – en sak jag undrar över: Får en handläggare en viss % mer i lön för varje person som de avisar – jag kan inte komma ifrån tanken att det ligger något skumt bakom hela processen – Varför kan de lägga ner så oerhört mkt. kraft på att få någon utvisad om det inte på något sätt lönar sig??
Ovanstående är till Ali
Jag vill inte tro det, men utifrån formuleringarna, resonemangen och motiveringarna till en del avslag vet jag inte vad annat jag ska tro. Denna exotifiering av bl.a. hbtq-personer är ju inget nytt i sig, och genomsyrar i stort hela samhället, som jag ser det.
Det här är verkligen hemskt. Vet du hur det ser ut i andra länder för queera asylsökande?
En del andra EU-länder ligger på olika sätt före oss. Exempelvis föreskrivs att kriminaliserande lagstiftning i landet hbtq-personen flytt från, i teorin ska vara tillräckligt för att bevilja denne asyl. I Nederländerna utfärdades även ett förbud mot utvisningar till Iran p.g.a. dödsstraffet och piskstraffet där för homosexuella. Något sådant förbud finns inte i Sverige, där avslagsbeslut (som jag skrev ovan) fortfarande fattas för hbtq-personer från Iran.
Fy fan det här är så vidrigt att jag börjar grina. Finns det något, minsta lilla grej, som man som privatperson kan göra?
Gud tack och lov att det finns människor som du, jag kämpade med migrationsverket från april 2003 tills 2007 där sista steget var ett giftemål – men det är så oerhört det som sker med dessa människor och man undrar hela tiden hur ”nästan alla” kan vara så kalla och oempatiska det var som att slåss mot en tegelvägg – det fanns inte ett tillstymmelse till förståelse eller eftertanke – det som tog mig allra mest var deras sätt att ändra en text`s innebörd genom att tx. skriva flyttade i stället för flytt – det var sådana otroliga övertramp vad gäller medmänsklighet att det osannolikt att det kunde hända i vårt land – var kommer dessa människor ifrån – och när jag läste din artikel så storlipade jag efter bara några ord när jag förstod vad det handlade om – den ångest som jag levde i under dessa år kommer aldrig att försvinna. En annan sak som jag aldrig kunde förstå var deras totala frånvaron av kännedom från de länder det handlade om – de visste INGENTING vad gällde kultur, religion eller politik, hur kan man då bedöma om en människa är utsatt eller inte. Så SKRIV så mkt du kan så att Sveriges folk kan förstå vad det är som pågår bakom dessa FÖRBANNADE STÄNGDA DÖRRAR – där man helt kallt kan döma en människa till döden bara det är ett annat land som utför själva avrättningen. vad jag också efterlyser är att det på något sätt – jag vet inte hur – att man skall få veta vad som händer de som skickas hem!
Mona – tack för dina ord och din berättelse. Tyvärr känner jag också igen det där med att ord och meningar som t.ex. framkommit mycket tydligt under asylutredningen, i utredarens protokoll eller i värsta fall avslagsbeslutet ”ändras”, ”förmildras” till något annat. Detta är sådant som bara inte FÅR hända, men det händer och det får förödande konsekvenser, och det är oerhört lätt att känna sig fullständigt maktlös. Exempelvis var jag med under en utredning där jag specifikt såg till att personen jag företrädde förklarade att h*n utsatts för MORDFÖRSÖK och ingenting annat, samt att det bara var slumpen som avgjorde att h*n lyckades springa från platsen och överlevde för att kunna fly till Sverige. I protokollet från utredningen stod ”MISSHANDEL”. Jag saknar ord.
All styrka och pepp till dig.
Aino
Jag berörs av din text och vet inte vad jag ska känna när jag läser den, måste dock säga att jag har svårt för hbtq-begreppet. Visserligen är ju huvudargumentet i dessa människors fall förföljelse pga sexuell läggning vilket gör att sexualiteten i frågan blir relevant men jag kan inte bortse från att känna mig kluven till ett så kategoriserat begrepp som hbtq. Kanske är problematiken större än så när vi 2013 fortfarande står och debatterar sexualitet, etnicitet mm, eller rättare sagt knappt börjat för vi har dessvärre en lång väg att gå mot en värld där vi, inte ser förbi utan helt enkelt inte ser dessa irellevanta egenskaper hos varandra. Människor är olika men ändå en och samma, punkt.
Fantastiskt att få ta del i det här! Jag ska använda denna fakta i min undervisning på högstadiet.
Känner hur hjärtat slår hårdare och tankar fulla av vrede och indignation skenar mot mörkare platser alltmedan jag läser din text Aino.
För mig som inte har en bakgrund inom juridik: kan man anmäla Migrationsverket eller enskilda beslutsfattare vid denna myndighet för dessa flagrant förödande regelvidrigheter? Får man publicera deras namn?
Att skapa ett så enormt lidande och vanmakt…. med en hand som vant signerar dessa avslag, en hand som låter sig guidas av en självpåtagen tolkningsföreträde av hur det är att leva och vara i ett annat land…
Kör hårt Aino
Ali. På något sätt känns det lite, lite mindre tungt att veta och känna att en inte är ensam om att känna vrede och fullständig maktlöshet.
I en del överklaganden har jag argumenterat för att handläggningen i undre instans varit så pass bristfällig att ärendet i sin helhet måste tas om. Tyvärr funkar inte det alltid (i det andra fallet från Uganda fick personen t.ex. avslag även i övre instans, utan hänsyn till den otroligt bristfälliga handläggningen). Ett problem är att det inte blir några följder eller konsekvenser när t.ex. enskilda handläggare och beslutfattare inte följer t.ex. rättschefens rättsliga ställningstaganden. Ett typiskt fall är avslag där personen säga kunna ”leva dolt”. Detta strider mot lagtext, praxis och Migrationsverkets rättschefs samtliga rättsliga ställningstaganden, men det sker ändå, och inte sällan. Trots det har jag aldrig sett att någon skulle anmälas eller ställas till svars för t.ex. tjänstefel. Det behövs förändring även där…
Tack för att du finns, fortsätt med allt du gör, du och ditt arbete behövs mer än du anar!
Aino
Ibland får man lust att ruska om personer, riktigt hårt, och hoppas att hjärncellerna hittar rätt plats igen. Omänskligt och hjärtlöst.
den enda trösten är att det finns människor som ni som kämpar för dem
Hej Aino,
Upprörande att läsa din text. Inspirerar samtidigt till fortsatt kamp.
Tack för din insats, keep it up!
C
Det känns inte som om dem som dömer i migrationsdomstolen vet vad de dömer om, att de kanske t.o.m. saknar juridisk kompetens. Jag känner igen det väl från när jag drev ett byggnadslov (mitt eget) mot kommunen och första instansen, som är Länsstyrelsen, skrev citat ”Enligt 9 paragarafen Plan och Bygglagen är detta en källare, men vi på Länsstyrelsen anser…” De gick alltså emot svensk lagtext rakt av och skrev till och med i domen att de ansåg att de kunde sätta sig över lagen. Vi vann sedermera i såväl Länsrätten som Kammarrätten (fallet togs aldrig upp i Regeringsrätten) och ju högre vi klättrade i rättsinstanserna desto mindre handlade det om tyckande och desto mer om vad som verkligen stod i lagen. Kammarrätten skrev kort och gott ”Enligt 9 paragrafen Plan och Bygglagen är detta en källare. Därmed ska Namn få sitt bygglov”. Jag kan ingenting om migrationsdomstolen, men det finns det bara en enda rättsinstans och man ytterst sällan får prövningstillstånd till högre rättsinstanser, så kommer sådant här tyckande aldrig att rättas till. Då blir tyckande lag och det är fruktansvärt.
jag måste, rent allmänt… ställa frågan vilka rättigheter man kan anses ha? ett avslag är ett avslag, och sen är man körd. det är inte lite galet. och hur lätt är det att överklaga, eller att alls förstå ett orensonligt beslut om man dessutom har språkförbistringar? det är mycket man inte förstår. särskilt inte som lekman.
Migrationsverkens beslut är mycket märklig många gånger, så länge personen håller sig till sanningen så ska det vara en ordentlig utredning innan ett avslag eller inte
Detta är bedrövligt men jag tror inte att problemet bottnar i rasism som en kommentator här ovan påstod. Sverige tar emot näst flest flyktingar i hela Europa. Hade migrationsverket varit genomsyrad av rasism hade bilden varit en helt annan. Jag tror snarare att migrationsverket ger vissa grupper högre flyktingstatus än andra. Det verkar krävas en väpnad konflikt för att migrationsverket överhuvudtaget ska se ett skyddsbehov.. När det ”endast” gäller förföljelse, trakasserier och våld mot minoriteter drar migrationsverket öronen åt sig, slår kanske en signal till en korrumperad polischef som försäkrar att allt är under kontroll och skickar hem den asylsökande fortare än kvickt. Detta gäller inte bara asylsökande hbt-personer utan även förföljda kristna i muslimska länder och många andra utsatta minoriteter.
Mycket bra skrivet och dokumenterat. För ett antal år sedan gjorde jag en dokumentation av hur myndigheter utreder fall om vårdnad och boende i samband med vårdnadstvister, där någon part anklagades för att ha begått sexuella övergrepp mot partner och/eller barn. Det är så mycket som går igen även i det du här berättar. Och trots lagförändringar så har i praktiken mycket litet hänt. Finns att läsa på http://www.tasso.nu/wp-content/uploads/2007/04/det-ar-faktiskt-mitt-liv-det-handlar-om.pdf. Hälsningar från Mats Klockljung
Har du mitt bland alla bedrövliga fall stött på fall med ett gott bemötande? Skulle vara intressant att veta om det är helt nattsvart eller om du ser någon gnutta hopp. Den inledda utbildningen låter ju som ett litet steg i rätt riktning i alla fall.
Fruktansvärt att läsa… försöker förstå varför de som avslår asylansökningar som dessa resonerar så kallt och omänskligt… kan det vara så att det har med myndigheten i sig att göra, kan det vara så att man är inriktad på nåt i stil med att avvisa så många som möjligt för att det bakomliggande resonemanget egentligen är ”fler klarar vi inte av att ta emot, då kan vi inte ta hand om dem vi faktiskt tar emot”? Eller något annat bakomliggande resonemang? Och att det, när man egentligen har ett annat, underliggande motiv (som man kanske till och med är omedveten om att man har eller tillåter styra), blir lättare att hitta på resonemang som verkar stämma in på de lagar man ska följa?
Jag kan inte tro att det finns människor som är så korkade att de på riktigt tror att deras resonemang i stil med att det inte finns nån risk för en homosexuell människa att skickas tillbaka till ett land där dennes sexualitet bestraffas med döden skulle stämma. Så korkad är ingen. Jag tror inte heller människor är så hjärtlösa att de medvetet skiter i utsatta människor bara pga att de själva har en maktposition, ”inte behöver bry sig” eller inte är i den utsattes position. Så vad är orsaken till att dessa avslagningar sker?
Det är fruktansvärt att man avslår asylsökningar så som texten beskriver, men jag vill försöka förstå varför dessa ärenden hanteras såhär. Dumhet, ondska, eller att man bara blundar är för enkla svar på den frågan. Vad får en utredare på migrationsverket att agera/resonera såhär? Har man tappat kraften, orken, förmågan att bry sig? Har man andra krav/direktiv från chefer/annan som får styra?
Jag har en fråga till alla kommenterande kloka personer här. Jag är verksam i en idrottsförening där en av våra medlemmar sedan flera år tillbaka, nu som 21-åring, är utvisad tillbaka till Ryssland varifrån han kom ifrån som 15-åring tillsammans med sin familj. Killen är bland den yttersta eliten inom sin sport i Sverige, han talar flytande svenska, har fast jobb och bor tillsammans med sin svenska flickvän. Han får inget nytt pass (eftersom hans gamla har gått ut) hos Ryska ambassaden beroende på att de vill fånga upp honom då han är i lämplig ålder för 2 års rysk militärtjänst. Hans övriga familj har fått nya pass kan tilläggas….
Han och hans flickvän talar om att gifta sig för att få fortsätta att leva tillsammans, men då måste han (för att få gifta sig här) tydligen tillbaka till Ryssland först vilket kommer att resultera i att tvingas in i militärtjänsten innan han har möjlighet att återvända och gifta sig… FINNS det något att göra för att han ska få stanna?
Är det någon som kan rekommendera ett RIKTIGT bra ombud som är riktigt insatt i dessa frågor – det verkar som hela denna familjen har fått felaktig hjälp under dessa år i Sverige och därför gjort en massa formella fel…vilket har försatt dem i denna situation…
Men det här strider mot de mänskliga rättigheterna. Hur kan de svenska myndigheterna klara sig undan? Sen kan den vackra regnbågsfärgade Hbtq-flaggan svaja i vinden under Pride-veckan utanför skolorna och ålderdomshemmen m.m. Men att visa samma ståndpunkt i handling funkar tydligen inte. Detta måste väl ändå kallas för hyckleri. Aino…du gör ett fantastisk arbete!!
Jag undrar som S. Finns något man kan göra som privatperson och hjälpa till med?
Tack för att du berättar om detta. Jag, och säkert många med mig, kunde inte ana att det var så här illa.
Hej, jag är psykolog och undrar om man inte alls tar hänsyn till den nedsatta förmåga att minnas detaljer som drabbar den som utsätts för en traumatiserande händelse? Samt hur svårt det kan vara att senare försöka återkalla minnen om man lider av PTSD?
All heder åt Aino, vilken fantastisk kämpe för global rättvisa! ❤